Kollektivtrafik är på riktigt!

ekero_buss, Foto: Lars LundqvistIbland måste det sparas pengar. Budgeten måste gå ihop. Det är ingen tvekan om det. Men när Trafikförvaltningen i Stockholms län drar ner på busstrafiken så sker det utan ordentliga analyser eller något slags idé om rättvis fördelning av resurserna i länet. Detta är allvarligt. Särskilt som de politiska styrdokumenten har det som mål. Det är alltså inte politiken som kritiken riktas mot, utan mot det haveri som inträffat på tjänstemannanivå där grundläggande principer för hur ett sådant här arbete ska gå till upphävts.  Linjer på landsbygden dras in närmast slumpmässigt, med stora konsekvenser för boende som tvingas flyttas. Detta är inte minst allvarligt för kvinnor och ungdomar som i större utsträckning saknar bil och därmed blir beroende av sin man/pappa för att kunna ägna sig åt fritidsaktiviteter.

Hur kunde det bli så här? Egentligen har bristande kompetens om hur busstrafiken ser ut på detaljnivå alltid varit ett problem inom SL. Det har dock accentuerats på senare år då mer av arbetet har flyttats ut till operatörerna. Det senare behöver inte vara något problem, tvärtom kan det vara en rekommendation. Men i sammanhanget måste man förstå att operatörens ekonomiska intresse av detta delvis ser annorlunda ut en trafikförvaltningens. Operatören vill å sin sida minimera tomkörningar (som man inte får betalt för), medan Trafikförvaltningens intresse är att göra trafiken mer effektiv. I vissa fall blir resultatet detsamma, men i andra inte. Det finns också en stor skillnad på vilken vinst som operatören gör, beroende på avtalsvillkor, på att exempelvis minska antalet fordon som behövs i trafiken. I vissa fall är det lönsamt, i andra inte, då man tjänar förhållande mycket på att ha många fordon i förhållande till hur mycket trafik som körs. Här spelar också åldern på vagnarna in.

Därtill ser trafikavtalen olika ut i länet. I nyare avtal får man i regel en majoritet av intäkterna beroende på antalet påstigande – men detta ger stor frihet till operatören att utifrån riktlinjer bestämma  turutbudet. Detta kan vara ett rimligt sätt att styra trafiken på. Tyvärr är väl riktlinjerna dock ganska dåliga i detta avseende, varvid resultatet ändå inte blir så bra.

Är det då ett problem att spara 100 miljoner på busstrafiken? Nej, givetvis inte. Det kan till och med vara behövligt i vissa fall. Eftersom Trafikförvaltningen inte lägger någon större tid på att granska utbudsökningar blir det i slutändan givetvis så att överkapacitet uppstår på sina håll. Ofta löser man också dålig punktlighet med ökad trafik, istället för att åtgärda det förstnämnda. Det blir dyrare för skattebetalarna, men i viss utsträckning billigare för operatören.

Problemet med ett fåtal av de neddragningar som nu görs (kanske 10 procent på sin höjd) är att man vare sig följer riktlinjer om den standard som ska vara på trafiken, eller någon form av  rättvisa i länet. Givetvis kan knappast den lista på neddragningar som i sammanhanget uppvisats på något sätt motsvara ett beslutsunderlag. Något sådant verkar inte heller ha framtagits och då börjar man undra både hur detta förhåller sig till riktlinjer och rättvisa i länet, samt givetvis den prioriteringsordning som det finns styrelsebeslut på från Trafiknämndens sida.

Den dåliga kontrollen på hur trafiken ser ut, och de i vissa fall, ogenomtänkta förslagen skapar ju också både legitimeringsproblem och proteststormar som helt kunde undvikas ifall det fanns bättre kunskap/intresse hos Trafikförvaltningen. Det är inget problem att dra ner trafiken i länet, ens på de områden som föreslås, utan att man får dessa drastiska konsekvenser. På landsbygden blir de nästan irreparabla. Hur ska man i framtiden våga lita på att det kommer att gå en buss på sträckan? Landsbygdstrafik är helt enkelt inte lämpad för stora förändringar i turutbud, vare sig uppåt eller neråt. Det förra bör undvikas främst för att de lätt tas bort vid första möjliga översyn av turutbudet.

Jag tänkte här fokusera på det kanske mest alarmerande. I princip vill man nästan skrota kollektivtrafiken på Färingsö där andra alternativ till buss saknas. En linje som 338 ska avkortas och bara gå i högtrafik och 315 dras ner helt på kvällstid och delvis dagtid vardagar. En stor grupp människor som bosatt sig på landsbygden förlorar därmed möjlighet att ta sig till arbete och fritidsaktiviteter. Vän av ordningen frågar sig då om det verkligen är en rättighet att ha en buss i närheten av där man bor? Givetvis är det inte så, men dels är det ju den förutsättning man inställt sig på, dels finns det ett relativt stort resande i området. I vilket fall betydligt större än på andra håll i länet. Och då kommer ju frågan varför man just på landsbygden på Färingsö ska förlora sina förbindelser och inte någon annanstans? Det hela måste ju alltså bygga på principer för hur stort resandet är i området.

De linjer där man, förutom några avgångar dagtid på helger, inte anser att det behövs någon trafik utanför högtrafik har enligt Trafikförvaltningen 905 resande per dag (hösten 2014). Det är mycket för landsbygdstrafik. Det är i paritet med många lokala busslinjer i tätort som har minst timmestrafik under hela trafikdygnet. Här ska också påpekas att dessa linjer i huvudsak försörjer norra Färingsö. Många andra landsbygdslinjer har i sitt underlag också en större tätort, förutom den rena landsbygdstrafiken, vilket gör siffrorna inte helt jämförbara med andra områden, eller linjer inom samma upptagningsområde. Så gäller exempelvis 317 – som har 534 passagerare per dag. Eftersom den passerar centrumet på ön, får den förstås relativt stort resande, om man ser på antalet boende längs dess övriga sträcka. När man alltså föreslår att den ska få behålla viss kvällstrafik, men inte 315/338. Ja, då har man helt enkelt inte satt sig in i hur trafiken ser ut på Färingsö, eller i annat fall gjort det väldigt enkelt för sig.

Och det här ju här problemet uppstår. Ingen tvekan om att man kan göra effektiviseringar. Idag är trafiken relativt ineffektiv – vilket medför att det krävs mycket fordon för att försörja området. Detta kan man naturligtvis lösa genom effektivare linjenät, även om också det i någon mån givetvis innebär försämringar för de boende.

Neddragningar i kollektivtrafiken drabbar människor hårt. Särskilt när som här alternativ saknas. Då gäller det att man har riktlinjer för att detta hanteras likvärdigt över länet och inte slumpmässigt som  idag. Att till en minimal besparingseffekt ta bort trafiken, eller minimera den utanför högtrafik när det finns ett betydande resandeunderlag är oanständigt. Särskilt när det sker utan att landsbygden behandlas likvärdigt i länet och utan att det finns några tydliga riktlinjer för trafiken på landsbygden ska se ut. Det får alltså ses som olyckligt att detta ingår i besparingspaketet. Samtidigt som det är helt onödigt för att uppnå målet och aldrig skulle ha föreslagits om samma principer gällde för kollektivtrafiken i hela länet. Det borde åtminstone vara ett krav för kollektivtrafiken i länet.

Publicerat i kollektivtrafik, trafik | Märkt , , , | 2 kommentarer

En liten saga om Kattköping

Här kommer som omväxling en liten saga, som naturligtvis inte har någon koppling med verkligheten…

Foto: Lars Lundqvist

Debatten gick hett kring frågan om hur katterna skulle klara av situationen i den lila staden Kattköping. Det hade börjat med att en brand utbrutit i de gamla kvarteren kring hamnen. De katter som vistats där hade plötsligt blivit av med de skyddande huskroppar som de kunde smyga sig kring runt på nätterna och alla smaskiga råttor som de normalt kunde hitta i gränderna var plötsligt borta med vinden. Därtill hade ett gäng hundar bosatt sig i de nedbrända husen och bedrev terror mot alla andra djur i sin omgivning.

Över en natt hade hamnkatterna vandrat över den lilla ån till det charmiga och välställda området Kattvik, med sina stora villor, vänliga invånare som gärna ställde fram en mjölktallrik, eller två, till katterna i området.

– Det här går inte, hade elaka Fjåns uttalat.

– Man måste vara realist, sa Fall

– Realist var ordet, sa Full.

Elaka Fjåns hade haft det tufft i livet. En gång som liten när han hade varit på utflykt i hamnen hade han blivit slagen av en hamnkatt. Efter det hatade han alla hamnkattar. Han tyckte att kattvikskatterna var lite bättre. Där fanns ju kultur och man kunde jama på ett självsäkert och elegant sätt när tanterna i de blommiga kjolarna gick förbi på gatan. Fall och Full var väl inte onda i egentlig mening. De visste inte så mycket om världen och vad den innehåll, utan tyckte det som Fjåns sa var bra. Innerst inne var de dock ganska snälla och osäkra katter som inte förstod så mycket av politik. De var nog till och med lite rädda för Fjåns.

Kalle noslös, som hade fått sin nos förstörd som barn när en elak räv hade varit lite för närgången, var däremot mycket bekymrad över denna trio. Han hade haft en god uppväxt och trodde på att det fanns värden som stod över den alltmer överskuggande egoismen. Det fanns helt enkelt vissa saker som gjorde en till människa.

– Men det är väl inget problem, sa Kalle, om vi hjälps åt räcker nog mjölken även till dem och jag har gott om plats hemma hos mig.

– Humpf, utbrast Fjåns, hur tror du att det skulle se ut?

– Precis, sa Fall, vi måste sätta ett tak nu. Vi kan inte ta in mer katter till det här området.

– Just så, sa Full, har ni tänkt på att om fler katter kommer hit, då måste fru Karlsson på Råttmusstigen ta ut tre mjölkfat istället för två på morgonen. Förstår du inte, du naiva lilla noslös, att det aldrig kommer fungera.

– Om fru Agda ska ta ut tre mjölkfat så innebär det en ofantligt stor organisation, sa Fall

– Jag har räknat på det, sa Full, på ett år måste hon bära hem 104 liter mer mjölk, hon måste gå en gång extra ut och tillbaka till trädgården per dag. Det blir 36 500 meter på ett år. Hon kommer inte klara det. Hur ska hon då hinna arbeta och försörja sin man. Och vad ska hon få pengar till den extra mjölkskålen, sådana växer inte på trän!

– Men vem har sagt att fru Karlsson måste göra allt detta, sa Kalle. Dessutom, tror du verkligen att personer som har klarat sig i vårt hamnområde hela livet, behöver fru Karlssons mjölk?

– Puh, sa Fjåns, när de väl har vant sig med att få mjölken serverad, så kommer de inte vilja ha något annat. Tro mig, jag känner typen.

– Lata var ordet, sa Full

– Bekväma de är, sa Fall.

– Det tror jag inte alls, sa Kalle. Jag tror på hamnkatternas förmåga att höja sig själva och utvecklas. Har de varit tuffa nog att klara sig i hamnen, klarar det nog av att överleva hos oss. Bara vi ger våra vänner som kommer hit den omtanke och introduktion som behövs, så kommer de att växa som människor.

– Men det finns inga jobb för sådana som dom, sa Fall. Har man inte gått på Kattis, så kan man ingenting om hur man uppför sig inför människor. De har ingen utbildning.

– Men, sa, Kalle, vi har ju klarat det här förut.

Kalle tänkte här på en situation som hade inträffat för ett 20-tal år sedan. Då hade ett gammalt slott brunnit ner som ägdes av en excentrisk greve. Han hade haft över 100 katter som över en natt blivit hemlösa. Med gemensamma krafter hade man dock skickat över hjälp till dem och till och med hjälpts åt att bära över en del skadade katter till ett kriscentrum i Kattvik. Idag hade många av dem blivit till goda föredömen i samhället och trots att många inte kunde den kattdialekt man hade i Kattvik, så hade de lärt sig både att bli förstådda och få jobb.

– Situationen i dag är annorlunda sa Fall,

– Annorlunda var ordet, sa Full.

– På vilket sätt då? frågade Kalle

– Kattskolan i Hamnen följer ju en helt annan läroplan än våran. De kommer inte kunna ett dugg, sa Fall.

– Dessutom tillber de en annan kattgud än våran. Ett kattgud som också den hemske katten Petter i Råttbo tillber.

– Men även grevens katter gick ju i en skola med annan läroplan och där fanns ju också katter som tillbad samma kattgud som Petter i Råttbo, sa Kalle

– Alla som tillber honom är onda, sa Fjåns. Det förstår ni väl att vi inte är gjorda för att kunna umgås med dom?

– Men det gick ju med grevens katter, sa Kalle, du är ju till och med god vän med flera av dem.

– Men dom är ju inte som katterna i hamnen. Dom är hemska, det har jag sett på katteven, sa Full

– Hemska, sa Fall.

Kalle blev alltmer bekymrad över det han hörde från dem. Dessvärre hade ett parti, Kattviksdemokraterna, kommit in i Kattinget som hade ungefär samma åsikter som Fjåns. Fall och Full var inte medlemmar i partiet, men försökte påverka opinionen hos de andra partierna i Kattviken. Än så länge hade de flesta partier ändå insett att stå upp för humaniteten och solidariteten med sina medkatter. Fjåns kamrater bredde dock ut sig mer och mer. Till stöd fick de också en trupp, som utan att vara med i Kattdemokraterna, tyckte att man måste sätta gränser. Själva tyckte de nog till och med att det var de som hade insett det alla andra borde förstå. Men vi vet hur det egentligen är ställt med den saken, eller hur?

| Lämna en kommentar

Från klassiskt bildad till inskränkt fackspecialist

Ur led är tiden: Ve! att jag är den som föddes att vrida den rätt igen.

Någonting har hänt. Vi talar om en förlorad bildad medelklass. Kanske försvann den redan för länge sedan. Men vad som har hänt på senare tid – må vara att det kanske alltid varit ett ideal om bildningens höga nivå, snarare än en faktisk verklighet – är att även den välutbildade medelklassen – och här inräknar jag även disputerade inom humaniora – saknar så stor förståelse för andra vetenskapliga discipliners arbete att det blir närmast parodiskt. I en tid då alla förväntar sig ha en åsikt har respekten för kunskap försvunnit. Det som bekymrar mig är att det inte längre tycks vara relevant att lyssna på fakta och sakliga argument –  man har ju rätt att tycka. Mest anmärkningsvärt på senare tid är förstås Svenska Akademins planer att skövla Stockholms kulturhistoria som så tydligt kommer till uttryck i bland annat Per Wästbergs debattartikel i DN (2014-10-09) – inte för att den skulle vara värre än något annat, utan för att den skrivs av en ledamot i  Svenska Akademien. En institution som drivs av vetenskapsmän och författare med humaniora som utgångspunkt. Men jag antar att man hade haft en annan synpunkt om det handlade om att riva Kungliga biblioteket.

Tullhuset måste bevaras. Ett hus som faktiskt har ett kulturhistoriskt värde - trots att Svenska Akademien tycks tro det omvända. Foto: Lars Lundqvist

Tullhuset måste bevaras. Ett hus som faktiskt har ett kulturhistoriskt värde – trots att Svenska Akademien tycks tro det omvända. Foto: Lars Lundqvist

Sedan är det givetvis så – det gäller ju inte minst inom politiken – att man måste kompromissa. Tog man hänsyn till all kunskap i allt från miljöforskning, kulturhistoriskt kunskap och stadsplanerarens insikter, skulle vi inte kunna bygga någonting alls. Men från vissa politiska partier raljerar man snarast över tjänstemännens kunskap. Den blir fånig och irrelevant, just för att man inte själv är insatt i frågan. Jag respekterar den akademiledamot som säger att det är rätt att skövla Stockholms kulturhistoria för att man tycker att ett Nobelcenter är viktigare än allt annat. Men när man förminskar den kunskap som finns från sakexpertis, så blir det bara sorgligt.

Min dröm är en återuppbyggd respekt och ett förtroende även för områden som ligger utanför den egna fackkunskapen och professionen. Det handlar här också om grunden för vetenskapen. Ifall vi bara viftar bort vad andra kommer fram till med andra ämneskunskaper och deras resultat – istället för att kommentera och diskutera detta utifrån en kritisk och stringent grundad granskning – så bemöter vi inte andra med den respekt som är det offentliga samtalets grund. Det offentliga samtalet får inte bara handla om att ha en åsikt, eller föra fram pajkastningens mindre ädla form. Den kräver också att vi sätter oss in i och försöker bedöma saker utifrån den kunskap som faktiskt finns.

 

 

 

 

Publicerat i Arkitektur, Kultur, Stadsmiljö | Märkt | 1 kommentar

Vad är skälet bakom SD:s framgångar?

Det har diskuterats mycket om Sverigedemokraternas tragiska framgångar i årets val. Tyvärr är det få som tycks vilja diskutera vad de egentliga orsakerna bakom detta är och betrakta det hela på ett lite mer komplext sätt. Det är synd. För utan den analysen kommer vi inte kunna minska deras andel av valmanskåren, snarare tvärtom

En del – eller rätt många på vänstersidan – vill lägga skulden på Alliansen. Givetvis är ingen helt utan skuld, men få saker talar för att alliansens politik skulle haft någon avgörande roll. Viss effekt har det förstås blivit av att vi haft den mest generösa flykting – och invandrarpolitiken någonsin i Sverige. Inte så att folk röstar på SD för det i sig – men man kan ändå tänka sig att en grupp inom de normala partierna som tycker frågorna om invandrarpolitik är viktiga och som tycker att den förda politiken har varit felaktig, därmed har fått en större benägenhet att rösta på SD.

Det är helt uppenbart också att det inte finns något direkt samband med SD:s framgångar och vare sig arbetslöshet eller flyktingmottagning i kommunen (se Daniel Poohls analys).

Det är allt för många som tyvärr vill göra enkla analyser av rätt komplexa strömningar som funnits ganska påtagligt i vårt samhälle under rätt många år. Lösningen handlar vare sig om att höja skatten, eller att bära 87-procentknappar. Det är inte ens säkert att dialog egentligen hjälper så mycket ens för den grupp som idag redan tagit steget att rösta på SD.

Min egen analys är alltså här bara i sin linda. Men vi får inte glömma att vi idag lever i ett helt annan mediavärld än för 20-år sedan. Idag har bloggar och alternativa sidor med en helt annan bild av verkligheten tagit sitt fäste på nätet. Vi har SD som under nästan lika lång tid målmedvetet arbetat sig upp till dagens resultat, med en – får man motvilligt erkänna – skicklig partiledare.

Hur som helst, så finns det en hel del ”myter” och ”uppfattningar” i samhället hos en ganska bred grupp utanför vad vi skulle kunna benämna som en maktelit. Dessa uppfattningar har egentligen alltid fått leva sitt egna oemotsagda liv. Detta är farligt och bygger underifrån upp uppfattningar i den här typen av frågor. Samtidigt är det naturligtvis inte så att alla som röstar på SD är rasister, lång därifrån. Det handlar också om en hel del människor (troligtvis) som tycker (och som antagligen alltid tyckt) att Sverige borde stänga gränserna, oavsett konsekvenserna för de enskilda, eller som i okunskap definierar flyktingarna som något annat. SD har ju framgångsrikt spelat på den myten i sin kampanj om att hjälpa flyktingar på plats i flyktingläger.

Jag kommer nog att återkomma mer om detta. Det här var mer ett inlägg mot alla ”enkla” och politiserade förklaringar. Den här frågan är alldeles för allvarlig för det – låt oss vänta på att fakta utkristalliseras och låt oss ha med att det säkerligen med största sannolikhet inte finns någon enkel förklaring. Det är nog vare sig socialdemokraterna i Malmös fel eller den alliansregering som lett Sverige på riksnivå, att Sverigedemokraterna har blivit tredje största parti, även om alla politiker förstås säger saker, eller gör saker som kan användas mot dem. Att Reinfeldt tog upp solidaritet i sitt tal under valrörelsen bidrog säkerligen till ett eller ett par procents ökning för SD. Men samtidigt var kanske bedömningen att uppgiften ändå skulle ha kommit fram och att det då skulle resultera i en av alla dessa typiska debatter inom området, där det etablerade samhället anklagas för att dölja kostnader och problem kopplat till flyktingmottagandet. I det fallet är nog det enda riktiga på sikt att stå för de värderingsfrågor som ändå finns där. I alla fall om kampen på sikt skall vinnas. Kritiken skjuter nog också över målet – de som röstar på SD har nog den uppfattningen att flyktingmottagandet kostar pengar oavsett vad etablerade media säger. Var det något som kan ha påverkat opinionen var det nog snarare att han talade om behovet att behöva ta emot fler. Påpekas kan också att det inte gav några större utslag åt något håll i opinionsundersökningarna – det är inte otroligt att den undervikt som fanns även i SVT:s valundersökning, även funnits i de mätningar som presenterats innan dess.

Sedan får man nog ha klart för sig att en hel del helt enkelt vill begränsa asylrätten till Sverige. Ibland tar vi för givet att alla människor är altruistiska eller har samma värderingar som vi själva  – så ser tyvärr inte verkligheten ut.  Om något, så har historien lärt oss det allt för många gånger.

 

 

Publicerat i Etnicitet, Flyktingmottagande, Högerextremism, Integration | Märkt , | Lämna en kommentar

Tullhuset måste bevaras – allt annat vore ett kulturmord!

Folkpartiet har nu glädjande nog tagit ställning för ett bevarande av Tullhuset. Eftersom texten bygger på att det var nödvändigt med ett personligt ställningstagande mot ett rivande – oavsett vilken uppfattning partiet skulle komma fram till i detta fall, låter jag texten i övrigt vara oförändrad (förutom detta tillägg).

Folkpartiet har ännu inte tagit ställning i frågan om Tullhuset, men i detta fall kan jag omöjligt dagtinga med min övertygelse. I politik handlar det alltid om kompromisser, men det handlar också om värdegrund. Det senare måste i huvudsak ha företräde, ty i annat fall finns det inget värde i att engagera sig i samhällsfrågor. Det är också nu det finns möjlighet att påverka beslutet. Att vänta till dess det ligger uppe som ett färdigt beslutsunderlag är alltså ganska meningslöst.

Tullhuset måste bevaras. Foto: Lars Lundqvist

Tullhuset måste bevaras. Foto: Lars Lundqvist

Egentligen måste jag säga att jag tycker det är tråkigt att Nobel Center blivit erbjudna möjligheten att bygga på platsen från början. Jag tänker på vad man skulle kunna ha gjort där istället. Tänk att använda magasinen och tullhuset till museiverksamhet, eller för att ha små trevliga butiker i. Att skapa liv i en av de vackraste platserna i Stockholm. Det hade kunnat bli en oas för Stockholmarna att samlas kring. Nu har ändå beslutet fattats och till viss del får det ändå vara förutsättningen för resonemanget nedan. Då tycker jag det kan vara okej att flytta på magasinen. Det är en kompromiss – men det bygger på att de flyttas och inte rivs. Magasinen är utmärkta och mycket vackra träbyggnader som saknar sitt motstycke i Stockholm.

Magasinen kan möjligen flyttas - även om de förstås helst borde stå kvar. Foto: Lars Lundqvist

Magasinen kan möjligen flyttas – även om de förstås helst borde stå kvar. Foto: Lars Lundqvist

Husen är endast grönklassade. Detta tar en del för intäkt för att man kan riva dem. I enstaka sammanhang kan det också vara acceptabelt att riva grönklassade hus. De kan vara i dåligt skick och det kan vara så att det är ett större område som planeras, där det är svårt att på ett naturligt sätt bevara huset. Sådana situationer finns. Men grunden måste ändå vara att grönklassade hus bevaras. Att de inte är blåklassade (den högsta skyddsklassen) innebär ju inte att de saknar kulturhistoriskt värde – och framförallt är det hela områdets karaktär och andra aspekter som måste spela. in. Det går inte att komma ifrån att detta är en av de känsligaste kulturmiljöerna i Stockholm, det går inte att komma ifrån att det inte behövs något Nobel Center på platsen och framförallt inte i den storleken som föreslås. Man behöver inte ha en stor aula för att kunna använda till prisutdelningar. Konserthuset är en överlägsen lokal för sammanhanget. Tror till och med att det är ett värde att förläsningar och annat finns där det bedrivs forskningsverksamhet, som på universiteten och hos akademierna. Nobelstiftelsen har ju också redan utmärkta lokaler på Stortorget i Börshuset. Kan det egentligen bli bättre?

Att riva och förstöra – i samma anda som 1960-talets anda med rivningarna av Klara (många hus, i Klara hade ju samma status, och i vissa fall lägre än de som kan vara aktuella att riva här och då var många av husen i Klara i så dåligt skick att ett bevarande skulle ha blivit mycket dyrbart) är ett kulturmord. Jag hoppas vi inte får uppleva det i Stockholm och att beslutet i folkpartiet och hos de andra partierna blir det enda självklara; att Tullhuset givetvis måste bevaras. Om det med nödvändighet behövs ett Nobel Center på platsen, behöver det inte vara i den storlek och omfattning att Tullhuset rivs. Tvärtom skulle Tullhuset utmärkt kunna användas som en del i Nobelstiftelsens verksamhet.

En protestgrupp mot rivningen finns på Facebook: https://www.facebook.com/bevarablasieholmen

Bloggar: Rasmus liberal

Publicerat i Arkitektur, Kultur, Stadsmiljö, Stockholm | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Den skandalösa rivningen av klocktornet måste vara slutet på historielösheten

Klocktornshuset efter den barbariska rivningen. Foto: Lars Lundqvist

Klocktornshuset efter den barbariska rivningen. Foto: Lars Lundqvist

Jag sörjer att klockhuset inte kunde bevaras i sin helhet och att klocktornet revs istället för att flyttas. Det senare är närmast en tröst för ett tigerhjärta i detta fall; ett stationshus fyller en viktig roll i den plats den står på och kan förvisso aldrig enbart bli ett dekorativt element i en ny stadsplanering. Men eftersom vare sig socialdemokraterna eller miljöpartiet var emot en rivning av huset, så hade alternativet till kompromissen blivit det som nu ändå blev resultatet; det vill säga en rivning.

Men detta måste leda till efterföljd. Vi ska bygga i Stockholm. Vi har en befolkningstillväxt på mer än 16 000 per år. Men inte ens under 1950-talet rev man allt som låg i vägen; tvärtom lät man många äldre gårdar och hus finnas kvar på många håll intill den nya bebyggelsen. Och inte sällan mitt i ett nybyggt område. Ett sätt att knyta det gamla till det nya.  Det skulle jag också säga i regel ha varit det vanliga förfaringssättet i Stockholm. Det är mycket synd om den traditionen nu skulle brytas. Därför är det viktigt som folkpartiet krävt, att klockhusets pendang nu bevaras!

Detta innebär dock inte att jag är emot att man bygger. Ibland måste man också kunna tänka sig att flytta en äldre byggnad för att det ska fungera. Givetvis förstör man då en del av proveniensen, men det är ändå något som måste accepteras om staden ska kunna byggas och om vi ska få fram bostäder till alla de som köar.

Naturligtvis ställer det alltid till hinder för den som vill bygga när äldre hus av kulturhistorisk betydelse står i vägen. Men ofta, ja förvånansvärt ofta, går det att hitta en bra lösning. På sikt brukar alla också vara rätt glada över att man fattade beslut om att bevara byggnaden. En äldre byggnad som ett minne av en historisk epok – är något som på ett mycket fint sätt kan ge det nya området dess karaktär och charm!

DN, Epstein i DN

Publicerat i Arkitektur, Stadsmiljö, Stockholm | Märkt , , | Lämna en kommentar

Visst går det att skapa bättre kvalitet i färdtjänsten!

De senaste dagarna har en diskussion förts om färdtjänsten. Främst kanske genom Susanna Birgersson rätt märkliga kolumn där hon negligerade problemen med färdtjänsten – må vara att hon har gjort en halv pudel i dagens DN.

SL_Fardtjanst_Web

För det är en väsentlig skillnad mellan allmän kollektivtrafik och färdtjänst – och som det känns ganska onödigt att dra upp här – alla läsare borde förstå vad det handlar om. En person med psykiska funktionshinder har naturligtvis svårt att orientera sig i en miljö som hen inte är hemma i. När det inte fungerar får det helt enkelt rätt stora konsekvenser på ett plan som är mycket allvarligare än i den allmänna kollektivtrafiken. Vederbörande kanske till och med behöver någon form av hjälp/ hjälpmedel för att ens ringa på en bil ifall den inte dyker upp.

Sedan är det naturligtvis så att det alltid i alla system begås misstag. Men tar man tillräckligt allvarligt på dem, går de i regel också att minimera.

Bäst vore förstås om det gick att ordna med ett kundvalssystem. Den funktionshindrade kunde då själv välja vilket bolag hen vill åka med. Men inte heller detta leder förstås med nödvändighet till klanderfri service. Samtidigt vet jag att det bland taxiförarna finns helt underbara människor. Har ibland åkt med förare som i princip sett det som sin främsta uppgift att alltid köra fasta turer med exempelvis personer med utvecklingsstörning – även om de knappt själva kunnat stå på benen. Helt enkelt för att ge kunderna det bekanta ansikte som för många är ett sådant viktigt stöd för att klara vardagen.

Tyvärr tillåter idag inte riktigt lagstiftningen en sådan lösning med kundval. Vi får väl dock hoppas att det hinner lösa sig till dess de nuvarande avtalen upphör.

Sedan hörs det ofta att kvalitet kostar. Så är det förstås. Därför måste man alltid värdera olika delar och vad som är viktigast att lägga resurserna på. När det gäller färdtjänst kanske det allra viktigaste är att kunderna får ett bra bemötande från förarna. SL  hade på sin tid när närtrafiken ingick som en del i de vanliga bussavtalen rätt stora problem med att upprätta standarden på tjänsten. Det visade sig helt enkelt att det var svårt att hålla den kvalité som krävs på personalen med den genomströmning av förare som ofta finns på de stora depåerna – från helt underbara förare till ett fåtal som kanske borde ha valt ett annat yrke. Lösningen – att förarna till Närtrafiken går på ett annat avtal och annan entreprenör – blev väl i realiteten dyrare – men man har ändå tyckt att det varit värt det.

När det gäller förarna kan man alltså på ganska enkla sätt ställa krav på dem för att få köra färdtjänst. Ett slags färdtjänstförarkort – eller ett mer ambitiös ansökningsförfarande skulle kunna vara möjligt. Detta är förvisso kostnader – men utslaget på den trafik som utförs, blir kostnaden ändå rätt marginell, för att inte säga försumbar. En viktig del i detta är förstås möjlighet att stänga av förare från att köra färdtjänstresor på ett effektivt men rättvist sätt.

När det sedan gäller att mäta kvalitet är det alltid så att det alltid är väldigt dyrt att nå 100 procent av något. När det gäller taxi är det ändå så att det är relativt lätt att få fram nya bilar. Det finns alltså ganska enkla sätt att lösa eventuellt uppkomna problem  på – särskilt med digital teknik. Ska man garantera att billarna alltid når 100 procents punktlighet är det ju däremot fruktansvärt dyrt. Men problemet som jag hört om är snarast att bilen inte kommer alls, eller att den kommer väldigt sent.  Det handlar ju alltså om att skapa rätt kvalitet – där det givetvis är ett betydligt mindre problem om bilen är 4 minuter sen, än att den inte kommer alls. Kostnadsmässigt är det dock i princip ett marginellt problem att lösa så att bilen kommer (om vi undantar extraordinära händelser), medan en extrem punktlighet blir mycket kostsam, då den drar upp priset för varje utförd resa.

Mycket av problemen som jag uppfattar att det är med färdtjänsten är dock som att den är onödigt byråkratisk, samtidigt som det finns luckor för att få det hela att praktiskt fungera. Ett problem är exempelvis att det skiljer sig rätt mycket på vilka möjligheter de funktionshindrade har att komma in i olika bilmodeller. Då ska det dessutom finnas tillstånd för att alltid få sitta fram etc. Enkla regler och där all nödvändig information finns inlagd i databasen skulle därför underlätta betydligt. Kunden ska helt enkelt kunna få den produkt hen har valt utan att behöva låta bilen vända tom på grund av att bilmodellen inte fungerar för kunden.

Andra saker gäller detta med arbete. Det kan väl vara rimligt att färdtjänstbilar ibland kan ta upp flera kunder på samma resa. Men även funktionshindrade har i regel tider att passa. Kunden måste ju alltså kunna planera sin resa på ett lämpligt sätt, utan allt för långa reservtider. Det handlar ju inte bara om att kunna passa tider; ofta har kunderna verk och annat som gör det svårt att stå och vänta på bilar eller vid målpunkten allt för länge.

Det går alltså att göra en hel del för att förbättra färdtjänsten utan att det egentligen behöver kosta så mycket pengar. För den här typen av verksamheter är det ändå den utförda tjänsten som kostnadsmässigt är den helt överskuggande delen av totalkostnaderna.  Att bilen inte kommer, eller att personen släpps av på fel plats, är exempel på företeelser som aldrig helt kan försvinna. Men man kan se till att de tillfällen de fallen inträffar är så sällsynta att de knappt är mätbara.

Publicerat i kollektivtrafik, trafik | Lämna en kommentar

Studieförbundens arbete handlar inte om zombiekurser

Hanne Kjöller kritiserar i dagens DN AFB:s anordnande av Zombiekurser och ifrågasätter därmed också indirekt stödet till studieförbunden. I sak håller jag förstås med om att statsbidrag inte ska ges till kurser av detta slag och jag förutsätter att ABF inte rapporterar in kursen som en studiecirkel. Lika lite som jag hoppas att andra udda inslag i folkbildningen som stundtals skyltas i media, tas från offentliga medel.

logo

Jag sitter själv i styrelsen för SV i Stockholms stad och har varit aktiv som förtroendevald under drygt 10 år inom Vuxenskolan. Det kan alltså tyckas att jag skriver i egen sak. Men poängen när nog snarare att jag med min erfarenhet från arbetet inom SV har en rätt bra inblick om vad vi ägnar åt oss i vårat studieförbund. Det är rätt långt ifrån zombiekurser faktiskt.

En mycket stor det av den verksamhet som skattepengarna går till, handlar egentligen om att ha studiecirklar för personer med funktionshinder. Inte minst innefattar detta personer med psykiska funktionshinder, eller med utvecklingsstörning. Detta är en mycket svag grupp i samhället och att ge dessa personer både en meningsfull vardag och att hjälpa dem att klara sig i samhället är av stor vikt. Jag skulle nog säga att detta dessutom är en verksamhet som genom Vuxenskolans försorg ger mycket verksamhet för skattepengarna. Här kan exempelvis arbete med gruppen som har afasi påtalas – där studiecirkelformen högst påtagligt hjälper deltagarna till att utveckla och bevara språkförmågan.

Det här var bara ett litet exempel på all vår verksamhet. Men den del av verksamheten som riktar sig till allmänheten är en förvinnande liten del av all den verksamhet som bedrivs. Och vi har som sagt inga kurser i zombiekunskap.

Publicerat i utbildning | Märkt | Lämna en kommentar

Om inte kvinnorna släpps in i bolagsstyrelser – finns det heller inga kvinnor med den erfarenheten

Debatten om kvotering av kvinnor till bolagsstyreler har återigen fått fart. Inte minst efter Jens Spendrup något märkliga uttalande om avsaknaden av kvinnor med kompetens (som han förvisso senare har modifierat). Det finns i och för sig ett slags moment 22 i frågan som måste hanteras på ett bra sätt; nämligen att om det nu är så att det nästan inte finns några kvinnor i bolagsstyrelser (och få kvinnliga vd:ar), så är det klart att det inte heller finns så många kvinnor med den erfarenheten att plocka in i styrelser. Det är närmast en truism att det inte kan finnas så många kvinnor med styrelsemeriter om dörren till styrelserummen varit låsta.

Men endera finner man sig i sakernas tillstånd, eller så ser man till att göra något åt det. Det är här vattendelaren går och vad det hela handlar om. Det är knappast så att det finns färre kompetenta kvinnor än män – men det finns färre kvinnor som varit vd:ar och det finns färre kvinnor än män som suttit i bolagsstyrelser – frågans moment 22 helt enkelt. Det gäller att bryta detta mönster. Ett sätt att lösa detta på är att införa kvotering. Det är en mycket effektiv metod. Som liberal är jag dock ändå tveksam. Det innebär en stor inskränkning i företagsamheten att själv inte fritt kunna välja vem som ska sitta i en styrelse. Detta måste vi undvika så långt som möjligt.

Men bara kreativiteten sätter gränser för vad som kan göras för att uppnå målet på andra sätt. Ett första steg är att se till att kvinnor ges höga chefsbefattningar och plats i styrelserna inom statliga och kommunala bolag. Denna sak kan vi åtgärda enkelt och det borde självklart vara så redan idag. På detta sätt får vi också fram duktiga kvinnor med erfarenhet. Därmed kommer det argumentet blir alltmer inaktuellt. För det andra är det viktigt att konsumenter visar sin makt. Varför köpa Aftonbladet som bara har män i styrelsen ? (förutom en kvinnlig arbetstagarsuppleant). Som konsument väljer vi vilka produkter vi köper och är vi inte nöjd med företagets jämställdhetspolicy – varför ska vi då handla deras produkter? En tredje sak är olika former av mentorprogram och andra åtgärder för att stärka kvinnor inom företagandet. Detta görs givetvis på många håll idag En fjärde möjlighet är att kanske också mer aktivt starta en grupp/organisation som hjälper företagan att hitta bra kvinnliga styrelsekandidater. Det går ju att hitta kvinnor som visat sin kompetens inom andra områden än från de stängda styrelserumen. Om nu vissa företagsledare tycker det är ett problem att hitta dessa, så får vi helt enkelt hjälpa dem på traven! En organisation som hjälper till med denna förmedling skulle kunna göra mycket! En femte möjlighet är att påverka utifrån aktiehåll. En jämn könsfördelning tycker jag mycket väl kan ingå som en etisk aspekt vid aktieköp. Finns många företag att satsa sina medel i och det finns ju ingen anledning att då stödja bolag som inte följer en etisk rimlig linje. Dessutom är det troligen en dålig investering att satsa på ett företag som inte har kvinnor i styrelsen. Ett företag som inte är med sin tid, har på sikt ingen framtid.

Några av exemplen på åtgärder ovan har väl kanske mindre reell effekt. Men så länge företagen bara ser det som ett krav från vissa vänstergrupper och från en politisk elit, kommer knappast något att hända. Men när vanligt folk börjar diskutera frågan och ställa krav, då kommer företagen ändå inte att stå oberörda. De förlorar nog inget i dagsläget på att vara mot kvotering, men de får skämmas om deras styrelsepresentation endast innehåller män. Det är en symbolfråga – men just därför tror jag nästan man får ett bättre resultat genom att använda det civila samhället och media till att påverka, än att använda den formella kvoteringsklubban.

Media:DN

 

Publicerat i Ekonomi, Jämställdhet | Märkt , , | Lämna en kommentar

En styrkedemonstration mot rasism!

I dag var jag som många andra Stockholmare i Kärrtorp. Upprinnelsen var förstås det angrepp som nynazisterna gjorde på en demonstration som Linje 17 hade förra söndagen vid Kärrtorps torg. Att nazister angriper en fredlig demonstration är inte acceptabelt och det är ett stort hot mot demokratin. Ett hot som måste tas på allvar.  Att Svenska motståndsrörelsen tydligen tränar på Kärrtorps IP och gör Hitlerhälsningar är givetvis förskräckligt. Att man klottrar ner stadsdelen med nazipropaganda är fassansfullt. Därtill rapporter om att man förföljer invandrare och det alltså finns risk för hatbrott gör att det är nödvändigt att agera!

På ett plan var dagens demonstration en otrolig manifestation för demokratin och mot rasismen. På ett annat plan var den förstås något problematiskt. Linje 17 är ju en vänsterrörelse åt det populistiska hållet. Men utifrån det som hänt och utifrån att gruppen som hållit i själva demonstrationsdelen i nätverket betonat ett icke politiskt budskap hade jag nog ändå hoppats på ett bättre resultat.

Den som gick mest över gränsen var dock hon som talade för Kommunals räkning och som framförde retorik som var helt ovidkommande för en demonstration mot rasism. Ett lågbottenmärke av Kommunal! Vinster i väldfärden skapar inte grogrund för rasism, även om kommunal tycks tro det! Det kan till och med en femåring räkna ut!

En del andra talare hade glidningar som gjorde deras tal ointressanta, delvis ovidkommande och till viss del populistiska, men det tycker jag ändå man kan ta. Förr inte ens i en demonstration behöver man hålla med om allt som sägs. Som liberal känner jag mig inte obekväm med att det finns personer som har andra åsikter, eller att man inte håller med om allt som sägs. Man behöver ju inte applådera åt allt och det är intressant att höra andras syn på företeelser i samtiden. Men behållningen blev istället de lokala krafter som framträdde, elevkåren i Kärrtorps gymnasium och de 15-åriga flickor som skrivit brevet till DN. Det var dessa lokala gräsrötter som var värda att lyssna på och som var gräsrötter på riktigt och  inte förklädda megafoner för politiska intressen. Dit räknar jag också de personer inom linje 17 som tagit initiativet till demonstrationen. Det kändes som att de tyvärr blivit överkörda av andra intressen inom nätverket. Det var ju dessa lokala gräsrötter som inte blandade ihop rasismen med socialistisk retorik som borde ha stått i fokus! Jag tycker alltså inte att demonstrationen ”kidnappades” av vänsterextremister. Det är ett ganska fånigt uttalande. Men det bådar inte gott för en fortsättning för en gemensam kamp mot rasism.

Demonstration på Kärrtorps IP

Demonstration på Kärrtorps IP

Att artister säger saker eller sjunger saker jag inte håller med om tycker jag däremot inte är något problem. Viss konstnärlig frihet får man ändå acceptera från sångare. Förekom det våldsbejakande texter (vilket jag själv inte hörde) är det dock förstås allvarligt och passar inte in med det motto som arrangörerna ville ha om kärlek och tolerans.

Nu får förstås linje 17 utforma sina demonstrationer som de tycker är bäst. Det finns också skäl i detta fall – med anledning av de händelser som inträffat mot just detta nätverk – att ändå delta och jag är glad för att jag gjorde det. Tyvärr tror jag dock att om demonstrationerna förvandlas till populistiskt vänstertrams, istället för att tala om den gemensamma värdegrunden mot rasism, ja, då förlorar man nog det starka stöd och den enande kraft som vi så väl behöver.  Vi skulle nämligen behöva en stark organisation som kunde driva frågor mot rasism, men för tolerans och yttrandefrihet. Det är knappast linje 17:s mål eller syfte. Men visar att det finns en lucka som skulle behöva fyllas i. Särskilt i en tid där högerextrema rörelser återigen verkar ha fått vingar under fötterna.

Publicerat i Högerextremism, Nazismen | Märkt , , , | Lämna en kommentar